emmalottaa

en människa vill jag skriva om.
förut, långt tillbaka,
från förskolan upp till 4;an var jag såkallad bästis med en tjej,
vi gjorde allt tillsammans, kommit fram nu att hon aldrig ville vara med mig.
jag minns inget från den tiden, och jag fattar inte hur jag kunde göra så,
men jag sa en sak jag inte fick säga om henne till en annan person,
inte en stor sak, egentligen? men hon tog det som om det var hela världen.
förstod inte då, hur hon fått reda på det, och vem som sagt det.
hon ignoerade mig, totalt. jag var borta ur hennes liv.
jag hade ingen. hon var den enda. ett litet tag, var jag ensam,
aldrig hade jag varit ensam, suttit där på skolgården och tittat på de andra,
som lekt och hade kul. kände mig ensam, liten och bortglömd. hade ingen att prata med.
ingen verkade gilla mig, gjorde dom säkert inte heller.

var ibland lite med 2 andra, men dom var ju som helan & halvan,
hur kul var det att vara det femte hjulet?
gick varje dag till skolan och undrade om jag skulle få vara ensam idag?

sen en dag, jag minns inte hur, jag minns inte varför, men jag var med den personen jag hatar förut,
en tjej, som jag trodde försökt ta min bästis ifrån mig,
istället hade hon varit som jag var idag, ensam & liten.
sökt efter vänner.
nu var jag ensam , hon var fortfarande det.
vi blev ett. vi var oftare, pratade, skrattade.
jag upptäckte.
att jag var lycklig på riktigt, hon gjorde mig glad,
vi hade alltid roligt, hittade på alla möjliga saker som ni aldrig kan tänka er.
habata - språket, gurkjouice. gu va kul vi hade det.

en av dom gångerna vi sov över , minst ett år senare,
låg vi och pratade som vanligt,
då kom vi in på ämnet, om min "bästis",
jag sa, att jag aldrig fått reda på vem det var som sagt det,
du tog väl mod till dig, och sa att det var du.
jag blev tyst, vände mig in mot väggen och lipade.
du började lipa med.
sa förlåt, om & om igen.
till slut somnade vi.
jag fattar inte hur du kunde göra så,
men sen kom jag på, utan dig, vad hade jag varit?
och om du inte sagt det,

vem skulle jag vara idag?
just nu , december 2008.
skulle jag hängt ihop med dom alla kallar fjortisar i andra klassen?
jag bara undrar, hur det skulle vara annars.

jag ångrar inte ett dugg att jag förlät dig.
du är verkligen min bästa vän.
jag kan säga allt till dig, du förstår mig.
och vi ska alltid hålla ihop,
om det skulle hända något med dig, vet jag inte vad jag skulle göra.
bryta ihop, du är en ängel.

även om vi träffats dagen innan, och det är dagen där på,
känns det som om det är en evighet som jag vi pratade,
och jag måste ringa till dig.

tänk att det fortfarande finns folk där ute,
som känner sig så ensamma, som jag gjorde då,
jag vet flera stycken, men gör inget åt det.
vad är man rädd för.. egentligen?

allt detta, har gjort så jag träffat flera människor,
jag skulle inte varit vän med hälften av dom jag är vän med idag,
om hon inte skulle sagt det jag sa till henne till min "bästis".

idag, pratar jag väl ibland med min såkallade "bästis".
just nu vet jag inte.
förr var det väl bättre, i början av året.
hon gjorde mig så mycket ondt, och jag förlåter henne aldrig.
även att hon verkar ha förlåtit mig?
" du har förändrats, och det på ett bra sätt"
vadå, dög jag inte förr?

puh, ahja.
tack.
flickan detta handlar om,
är ingen mindre än josefine nilsson.
jag vet inte vad jag gör utan dig.

senast för en stund sedan,
skickade du ett sms, när jag sa att jag var ledsen och sa att jag var ful;

"Hehe okej. Men för mig är du lika fin som en ängel, nej du är finare än en ängel.
du är lika fin som den finaste stjärnan på himlen <3"

alltid är det du och jag.
alltid.
tack för allt du gjort.
<3